Igår tände vi ljus på morfars grav. Vi la dit några vita stora rosor och tände ett ljus. Fy faro vad jag saknar han. Ibland känns saknaden olidlig och ibland så tung så man knappt orkar bära den. Vill så gärna ha han här, prata med han, känna hans doft men det går inte. Det är svårt att mista en människa som står en så nära. Bara ni som mist en nära vet hur det känns. Olidligt men ändå fortsätter livet och man är tacksam för alla som finns runtomkring oss istället.
Han saknas oss....
Jag säger som Wilma, Karl-Erik får iallfall dansa med Michael Jackson. Det fick aldrig ja.
KRAMEN TILL ER ALLA
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar